Det var en varm, solig julimorgon, flickan vaknade upp med ett stort, brett leende på läpparna. Aldrig hade hon mått så bra en vanlig vardag. Tankarna som gått runt i hennes huvud kvällen innan, alla de fruktansvärda minnena som åter väckts till liv och spökat i hennes hjärna - var som bortblåsta nu. Det var som att vakna upp till en helt ny människa. En nyfödd person, som för första gången öppnar ögonen och ser på världen med en alltför oskuldsfull blick. En person som föds på nytt, men som slipper leva som liten. Som slipper åren av lärande. Lärandet av språket, av kroppen och framförallt av livet. En person som mist möjligheten att upptäcka världen som barn, ovetandes om livets mörka sidor.

  Med ett ryck lyfte flickan på täcket och skuttade ner från sängen. Med lätta, nästan svävande steg, tog hon sig fram till köket i andra änden av den palatsliknande villan. Fortfarande log hon, aldrig skulle hon kunna tänka sig att ge upp det leende hon vaknat upp med. Försiktigt satte hon sig på en av barstolarna vid köksön. Hon lyfte blicken från morgonens 'DN' -där en stor bild av några radhus fyllde framsidan- till fönstret strax höger om henne. Några solstrålar letade sig in och retades med hennes näthinnor. Inte ett moln så långt hon kunde se och solen såg ut att stå högt på himlen. Detta skulle bli en härlig och lycklig dag! -Trodde hon ja!

Fortsättning följer...